han trampade så våldsamt omkring på mig, att jag måste störta mig ur slädan för att undgå hans hofvar. Lyckligtvis äro dessa djur icke nog tunga att göra alf- varsam skada. Vi framkommo till Forsströms hus i rättan tid att äta middag, som bestod af fet renstek, lingon och inlagda norrländska hallon. Efter en tre dagars frånvaro återvände Salomon, som hade blifvit skickad uppför floden för att hyra re nar åt oss, sedan han hade rest 10 mils väg, innan han kunde få några. Ilan hyrde sju stycken, hvilka ankommo nästa afton under ledning af en stor vacker finne, som skulle blifva vår följeslagare. Vi hade emel lertid försedt oss med rendjursskinn, sådana som lap- parne bära — eftersom våra egna pelsar voro obruk bara för dessa färder — med renskinnshandskar och boor af ekorresvansar, som voro uppträdda på rense- nor. Timmermannens andre son, Anton, en 15 års yngling, skulle följa oss såsom tolk. TIONDE KAPITLET. En renfärd genom Lappland. Vi lemnade Muoniovara på middagen d. 15, full ständigt förberedda på en tre dagars resa genom Lapp lands vildmarker. Vi stodo i begrepp att öfverfara det ödsliga^ högland, som skiljer Bottniska Vikens vatten från Norra Oceanen, en bedröflig, ovänlig trakt, som endast bebos af några vandrande lappar. Äfven utan den rådande hungersnöden skulle vi ha haft svårighet att af dem erhålla vår näring, och vi försågo oss der- före med en rendjursrygg, sex stycken rågbröd, socker och en kanna kaffe. Timmermannen lånade oss en bägare och en skål, och Anton, som kände en gosses hela ansvar, då han första gången sköter en tjenst, inpackade allt sorgfälligt i den breda packslädan. Det var oss omöjligt att i Muoniovara erhålla strumpor och
