69 jag gaf honom dubbla summan. Vi hade samma slä dar som förra aftonen, men nya forbönder och förträff liga hästar. Temperaturen hade stigit till 5° under noll, himmelen var omgifven af moln och litet snö föll. Vi foro af omkring kl. 8, funno en delvis redan körd väg och åkte i muntert traf uppför floden. Vi kommo stundom öfver från ena till andra stranden, till dess vi efter vattenfallet vid Eyanpaika, som var fast till fruset, fastän stora massor af genomskinlig is lågo som klippor uppstaplade på båda sidor, qvarstadnade på svenska stranden. Vi voro vid utmärkt godt lynne, i hopp att ännu före mörkningen hinna till Muonioniska, men våra hästars raska trafvande bragte oss redan vid middagstiden ur skogen och vi sågo framför oss den långa spridt anlagda byn, på en eller annan fjerdings- vägs afstånd ligga på andra sidan floden. Till venster om oss på en sakta sluttning stod ett rödt tvåvånings hus omgifvet af bibyggnader jemte några anspråkslösa boningshus i grannskapet. Detta var Muoniovara på svenska sidan, ändpunkten af vår finska resa. NIONDE KAPITLET. Lefnad i Lappland. Då vi foro fram till det röda tvåvåningshuset, kom en kort man med mörkt skägg och köpmanslikt ut seende ut för att helsa på oss. Jag tilltalade honom på svenska och frågade honom om huset var ett värds hus. Han svarade nej och tilläde att det enda värds huset i Muonioniska låg på ryska sidan, omkring en fjerdingsväg derifrån. Jag frågade då hvar den engel ska naturforskaren m:r Wolley, hvilkens namn profes sor Retzius och botanisten Hartman nämnt för mig, var boende. Han ropade då till någon öfver gården, och genast framkom en lång smärt man i den vanliga grå drägten, som resande engelsmän från eqvatorn till
