57 ofantliga dryckeshorn af tenn, uppfyllda med sur mjölk. Folket tycktes vara litet rädda för oss och höllo sig på afstand. Var skjutsgosse var en narraktig pojke, som icke kunde blifva slug på, om hans penningar voro riktiga. Under loppet af vårt stenografiska sam tal erfor jag att „cax„ betyder två. Då jag gaf honom hans drickspenningar, sade han „ketox„, och da han gick, „Hyweste!„ — sa att jag åtminstone lärde mig de finska orden för „tack!„ och „adjö!„ Detta var likväl icke tillräckligt för att nästa morgon beställa hästar. Vi voro också i icke ringa ovisshet om fort sättningen af vår resa, men just denna ovisshet gaf nytt behag åt var belägenhet, och det skulle ha varit svårt att finna två gladare män med frusna näsor. ÅTTONDE KAPITLET. Afventyr bland Finnarne. Af brist på fastare näring drucko vi så mycket mjölk i Juoxengi, att vi båda, oaktadt en sund sömn under vara farskinnstäcken, uppvaknade med hufvud- värk. Den finske gästgifvaren gjorde mig begripligt, i det han höll sitt pekfinger i höjden och uttalade or det „yx„, att jag var skyldig en riksdaler för vår väl- fägnad, och var utom sig af tacksam förvåning, då jag derjemte gaf litet derutöfver. Kl. 6 begafvo vi oss på väg, då natten just var som mörkast, och det var nä stan omöjligt att på den fläckfria snön urskilja ett spår. Förlitande oss på vår goda lycka, att icke välta omkull, följde vi skjutsbondens spår, sedan denne hade lastat vår packsläda ofvanpå en af landets slädar, och lustigt skjutsade fram pa sitt höga säte. Vara hästar voro drägliga, men vi hade 3 mil till närmaste station, Pello, dit vi ankommo inemot kl. 10. Vår väg gick mestadels uppåt Torneåfloden, stun dom togo vi af inåt skogarne pa ena eller andra sidan,
