54 kaffe och skaffade oss att få köpa en rendjurshud, för hvilken vi gåfvo litet mindre än en thaler. Husbon den, såsom gästgifvaren här kallas, gjorde ingen for dran för vår traktering, utan sade att vi fingo gifva hvad vi ville. Jag gaf honom, som jag tyckte, en summa af 50 centimer, hvarpå han skickade pigan och lät säga oss att han tackade oss hjertligt. Nästa dag var en märkvärdig dag. En sådan glo ria af skymningsglans i fulla sex timmars tid öfver- träffade alla dagsljusets behag i hvilken verldszon som helst. Vi reste vid en temperatur af 20° under noll och höllo oss alltjemt på venstra stranden af Torneå- fioden. Landet höjde sig nu till dristiga berg, och landskapets drag blefvo stora och majestätiska. Den nordliga himmelen var åter rent violett och en blekröd färg hvilade öfver de snötäckta bergens toppar. Him melens rådande färg förklarade sig långsamt till him melsblått, derpå till blekrödt, sedan till rosenrödt, hvilket äter gaf vika för en flod af präktigt orange gult, då solen steg upp. Skogarne, som voro så in höljda i snö, att icke ett grönt barr var att skåda, antogo ömsevis himmelens färg och tycktes vida mer gifva ifrån sig än återstråla morgonens skimrande glans. Solskenet gjorde dessa scener ännu mer glänsande i stället att fördrifva dem. Vid middagstiden var sol- skifvan icke mer än en grad ofvanom horizonten och kastade ett gyllene sken öfver bergen. Norden fram för oss var sa blå som Medelhafvet, och himlahvalfvet öfver oss hade ett blekrödt öfverdrag. Hvarje föremål förherrligades och förklarades i dess magiska glöd. På tredje stationen erhöllo vi något varm mjölk med färsk lax, flatbröd och fruset smör. Vära hästar voro goda och vi foro lustigt uppför den frusna Torneå- floden. Vägarne voro uppfyllda med menniskor, som gingo till kyrkan, sannolikt för att fira någon religiös årsfest. De hade friska röda ansigten, fasta drag, starka lemmar och en beslutsam hållning, men de flesta bland dem voro afgjordt fula, och i motsats till de öppna svenskarne hade deras uttryck någonting hem-
