52 den försigtigheten att i Stockholm jeinte ett litet förråd af rubler låta gifva oss ett ryskt pass, men vi funno att det var alldeles onödigt. Det behöfves intet pass för att komina in till Torneå eller resa inom den ryska sidan af gränsen. Förlitande oss på lyckan, som alltid är det bästa, uppbröto vi på middagstiden d. 5 Januari från Hapa randa. Dagen var storartad, himmelen molnfri och lysande som poleradt stål och qvicksilfret stod 31° un der noll. Solen, som knappt stod mer än sin skifvas bredd öfver horizonten, utbredde ett svagt orangefär- gadt ljus öfver de vida snöytorna och Bottniska Hals vikens blåhvita hemisfer, som var synlig ända till bortom Torneå. Luften var fullkomligt lugn och syn nerligen kall och stärkande, oaktadt den hårdt ansatte min näsa och mina öron. Dessa polarcirkelns dagar, så korta de äro, hafva ett eget majestät, en glans, så mild den ock är, en bredd och uthållighet i färgen, som himmelen och den snötäckta jorden i lika mån delade, liksom om vi hade haft färgadt glas hållet för våra ögon. Jag är i förlägenhet om, huru jag skall beskrifva dessa scener, och det intryck, som de göra på den resandes sinne. Sannerligen, det är raka mot satsen till den nedslagenhet som åtföljer polarnatten, och som redan bristen på hvarje verkligt dagsljus skulle vara nog att framkalla. Vår väg var väl banad, men smal, och vi hade stor svårighet att komma förbi de många hö- och ved slädar, som mötte oss, emedan den lösa snön pa båda sidor lag så djupt. Vi blefvo vid sådana tillfällen flere gånger häftigt omkullvältade, och förlorade dervid vår älskade pipa, en förlust, som gjorde Braisted otröstlig för återstoden af dagen. Vi hade blott en gemensamt och det var ingen obetydlig förlust. Kort efter sedan vi lemnat Haparanda, kommo vi förbi en liten hvit obelisk med orden: „Ryska gränsen.„ På andra sidan den frusna floden visade sig staden Torneå med sina spetsiga tak och sin gamla kyrkas höga torn och såg verkligen imponerande ut, der den höjde sig öfver de