40 vänner icke skulle hafva känt igen oss. Våra ögon lock voro kantade med tunga fransar af frusen snö, istappar af en tums längd hängde vid våra skägg, och klädena, som betäckte våra ansigten, voro fastfrusna vid köttet. Huden blef stärkt af denna medfart, men vi behöfde lång tid att åter töa upp. I Gefre fingo vi något salt kött och varm mjölk, och derefter gåfvo vi oss af på vår långa 2| mils färd till Piteå. Vinden hade något lagt sig, men snön föll ännu alltid i täta massor. Vi blefvo åter bländade och fröso ännu fastare in än förut, så att våra ögon och läppar voro det enda, som ännu var synligt. Sedan vi mer än två timmars tid farit genom dystra skogar, kommo vi till mynningen af Pite-elf, dit vår väg var utstakad genom unga tallträd, som voro planterade i isen. Verlden blef ett tomt blad, rundtomkring, ofvan och nedanför var ingenting annat än snö, och utan dessa märken skulle man ha kunnat åka blindt, tills man omkommit af förfrysning. En half mil eller mera åkte vi öfver den fasta viken och hunno derefter till sko- garne på andra stranden. Vägen tycktes nästan vara ändlös. Våra fötter värkte af köld, våra ögon svedo af den fina snön som flög in i dem, och min svullna kind plågade mig oupphörligt. Ändtligen visade sig ljus framför oss i skymningen, men det gick ännu en timme om, innan vi sågo hus på båda sidorna om vä gen. Det var åtminstone en gata, derefter sågo vi en stor byggnad, och till vår stora glädje for skjutsbon den in pä en värdshusgård. SJETTE KAPITLET. Resa från Piteå till Haparanda. Min kind värkte så svårt då jag ankom till Piteå, att jag vred mig hela natten omkring i plågor och var alldeles ur stånd att sofva. Den långa natten tycktes
