pelsticka. Vi kunde icke en minut blotta våra händer utan att känna att en iskyla klämde köttet såsom en skruf och förstelnade blodet till is. I andra hänseen den voro vi varma och glada, och jag har sällan varit vid bättre lynne. Luften var utomordentligt angenäm och ren, och jag kunde öppna min mun, så långt dess isgaller tillät det, och med en tjusande känsla af upp friskning och glädje inandas fulla drag deraf i lungorna. Jag hade icke väntat, att vid så låg temperatur kunna andas så fritt. I ett par skildringar af sträng köld i Kanada och Siberien har jag läst att luften pa sädana tider åstadkommer en stickande smärtsam känsla i hal sen och i lungan, men något dylikt har jag icke erfarit. Detta var således en nordpolsresa. Sannerligen, den var herrlig! Den glatta, fasta väg, ren som ala baster, öfver hvilken vara medar gledo med ett sus som af prasslande, sjungande sommarbäckar, den gni strande molnfria himmelen, den präktiga rosenfärgade morgonrodnaden, som småningom blef allt tätare till dess den orangefärgade solskifvan uppsteg öfver hori- zonten, den gyllene glansen från de bronzfärgade fu rurnas toppar, de glasartade björkarnes glitter, det vida öde landskapet, den isiga nektarn, den rena luf ten, det upprörda blodets pricklande i alla ådror, me dan det ständigt var på sin vakt att skydda lifvets utanposter mot den belägrande kölden — allt detta var herrligt! De infödde sjelfve talade om ovanligt sträng köld, och vi gladde oss så mycket mer deröfver att vi så väl kunde fördraga den. Hade vi dömt efter våra känslor, så skulle vi icke ha trott att temperatu ren var så låg. Solen gick upp litet efter tio, och jag har aldrig sett nagot skönare än det skådespel, som vi da för första gängen sago, och som sedermera nästan dagligen upprepades — då nemligen skogarne och snöfälten upp lystes af dess vågräta orangefärgade strålar, ty till och med vid middagstiden stod solen icke högre än 8° öf ver horizonten. Endast trädens toppar berördes; stilla och fasta som jern och betäckta med glänsande iskry- 3
