Volltext Seite (XML)
32 frusna Bottniska Viken, öfver hvilken ett lågt moln af hvit isrök sväfvade. Då vi skådade ned i Sörmjöles snöiga dal, sågo vi de raka rökpelarne från husen stiga högt i luften, men icke utbreda sig, utan småningom dela sig i fasta massor, som åter sjönko och uppfyllde dalen, så att de nästan undanskymde husen. Endast den nätta, hvita, på en höjd belägna, kyrkan höjde sig öfver detta ljusa blåa töcken och lyste mildt i da gens växande gryning. Vi beställde genast hästar, och begärde före af- resan blott en mugg varm mjölk, kryddad med kanel. Detta är folkets favoritdryck på vintern, stundom med något brännvin. Finkel eller vanligt svenskt brännvin är en ohygglig dryck, som liknar en blandning af ter pentin, fisktran och dålig melass, och utan tillbland ning togo vi mjölken, som gjorde utmärkt gagn med att underhålla kroppsvärmen. Qvicksilfret hade emel lertid fallit till 38° under noll. Vi blefvo förvånade och gladde oss åt att så väl kunna fördraga kölden, samt tyckte oss nu icke vara litet uthärdiga. Våra fotter började småningom kallna, men vi gingo då upp- för bergen och sörjde sålunda för att blodomloppet åter gick raskare. Emellertid spelade oss kölden några underliga streck. Mitt pipskägg och mina mustacher, min mössa och min pelskrage voro snart en enda isklump. Våra ögonlock blefvo snöhvita och frusna, och det behöfdes beständig rörelse, för att hindra dem att alldeles sam- manfrysa. Vi sågo allt likasom genom glasögon; våra ögonbryn och har voro så hvita som en åttioårings, och vara kinder bildade en blandning af rödt och ci- trongult, så att vi knappt knnde känna igen hvaran dra. Enhvar som vi mötte, bar snöhvita lockar, huru ungt föröfrigt hans ansigte ock kunde vara, och huru dan färgen ock var på våra hästar, da vi foro af, så voro de dock vid skjutshållets slut alltid mjölkhvita. Obeqvämast kändes den retning, som våra näsor er- foro, och da vara näsdukar genast fröso, blef det snart något smärtsamt och svårt att begagna dem. Man hade likaväl kunnat snyta sin näsa med en pop-