ris och korn, som åts med mjölk. Detta var vår mat sedel på julafton, men hungern är den bästa kock, och våra rätter voro rikligen dermed kryddade. FEMTE KAPITLET. Fortsättning af resan mot norr. — En storm. På julmorgonen stego vi tidigt upp, men den knar riga långsamma värdinnan uppehöll oss en stund der med, att hon kokade kaffe åt oss. Jag var blott fem minuter på gården, klädd i min öfverrock och utan handskar, men luften var skarp och skärande, utan att ändock vara mycket kall. 1 detta ögonblick kom Braisted springande med thermometern och ropade med ett triumfskri: Trettio grader, besitta mig! (30° Reau- mur, omkring 35^° under noll efter Fahrenheit). Vi gladde oss åt detta tecken, att vi kommo allt närmare norra polcirkeln. Andtligen voro hästarne färdiga. Vi togo genast på oss och foro af. Morgonrodnaden grydde just nu i östern, himmelen var krystallklar och icke en vind rörde sig. Mitt skägg var snart en fast ismassa i följd af min andedrägts fuktighet, och jag måste beständigt gnugga min näsa. Dagen förut lag isen, som hade samlat sig på min pelskrage, så länge öfver mitt an- sigte, att köttet började frysa på mina kindben, och derföre måste jag nu vara särdeles försigtig. Då det blef ljusare, funno vi med förvåning att var skjutsbonde var en flicka. Hon hade ett förskinn på knäna, en muff öfver händerna och omkring hufvudet en schawl, så att man blott kunde se ögonen. I denna drägt be- gaf hon sig hurtigt åstad, och med undantag deraf att hennes kinder färgades i skarlakan och purpur, röjde hon intet tecken till att vara angripen af vädret. Då vi närmade oss till Sörmjöle, den första gästgifvare- gården, hade vi åter en vidsträckt utsigt öfver den
