med de mest blåa ögon och gyldene silkeshår. Hans efterträdare var en grof, trög lymmel, som stadnade så ofta för att prata med kuskarne i de slädar, som kommo bakefter oss, att vi förlorade allt tålamod och i skymningen foro framom honom, och han måste länge följa bakefter oss innan vi läto oss blifva upphunna. Detta gjorde honom så ursinnig, att vi fingo ro den öfriga vägen. Det gick såsom ordspråket lyder: då man vill komma fort, skall man blott förarga sin skjuts bonde. I Hörnäs gaf man oss en aftonmåltid af ale och kalla svinben, herrliga sängar, och blott tvättvatten fingo vi lida brist på. Vi uppvaknade med hufvudvärk till följd af gasen från en rysk ugn. Då vi afreste, stod thermometern 22° under noll. Det var betydligt kallare än vi ännu hade känt det. Vi voro först litet fundersamma, huru vi skulle kunna stå ut dermed, men till vår glädje kände vi oss rätt varma och väl- behållna det oaktadt. Luften var stilla, torr och herr- lig att inandas. Min näsa måste jag emellanåt gnugga, och mina mustacher och polisonger blefvo en fast massa, som så frös tillsammans, att jag knappt kunde öppna munnen och var fastfrusen vid min pelskrage. Vi foro 8 mil och voro dervid 12 timmar på vägen; ändock gjorde oss temperaturen inga olägenheter. På denna tid var vår färd nästan en nattresa, med morgon- och aftonskymning, ty egentlig dag hade vi alldeles icke. Solen gick upp kl. tio och ned kl. två. Under den långa grå morgonskymningen sväfvade vi öfver de svarta, med tallar beklädda, bergen och ge nom de angenäma små dalarne, derefter betäckte snö moln den korta dagen och den långa aftonrodnaden förvandlade sig till natt. Slädfarten var herrlig, snön ren som elfenben, hård som marmor och skönt glatt som en skare. Våra slädar foro deröfver utan all an strängning, och raedarne uppstämde musik medan de dansade fram. Med hvar dag blef landet mera vildt, snöigt och sönderbrutet, utan att landskapets allmänna karakter förändrade sig. På eftermiddagen passerade vi Ångermanlands gräns och kommo in i provinsen
