22 att se vägen, vi kunde knappt igenkänna slädan fram för oss, den såg blott ut som en mörk fläck. Den gamle hästen hade snart uttömt sin eld. Braisted för lorade piskan, och den ifrige skjutsgossen framför oss höll stilla litet emellanåt, för att sporra oss till skynd samhet. Norrskenet lyste ännu blott svagt genom mol nen. Vi blefvo nästan öfvermannade af sömn och trött het och sökte uppmuntra och roa hvarandra. Slädan vacklade beständigt från den ena sidan till den andra och kastade oss och våra bössor slutligen i en snö- drifva. Hästen stadnade och väntade på oss, och sprang sedan vidare, till dess att tisteln slutligen lossnade. Inemot kl. 10 fingo vi se ljusen i Sundsvall, och vi foro kort derefter in på värdsbusgården, sedan vi på två dagar rest 25 mil. Vi voro trötta och hungriga som björnar, men vi funno herberge i ett hus i grann skapet och erhöllo lyckligtvis rendjursbiffstek till afton- vard. Jag insomnade i min stol, innan jag hade halft utrökt min pipa och uppvaknade följande morgon med känsla af stark trötthet. Jag hade nu tillräckligt fått lära mig att resa med förbud. FJERDE KAPITLET. En slädfart genom Norrland. Sundsvall är en liten täck stad med omkring två eller tre tusen invånare, belägen vid spetsen af en bred och präktig bugt. Den är östra ändpunkten af den enda postvägen öfver bergen till Throndhjem i Norrige, hvilken leder genom hela provinsen Jemtland. Den är derföre en liflig och affärsrik ort och har betydlig kust handel. Dagen efter vår ankomst var torgdag ocb hun dradetals norrländningar trängde sig på gatorna och torget. De voro alla friska, kraftiga och rättframma menniskor — männerna med långt blondt hår, stora näsor och blå ögon, och fruntimmerna med rosenröda
