Volltext Seite (XML)
Ilär hade vi ined förbud begärt ett varmt rum, sängar och aftonvard, men intet fanns i ordning. En sömnig, dum flicka, som nyss hade stigit upp, för att betjena en kapten, som hade kommit före oss och stod i begrepp att åter afresa, sade oss, att ingenting stod att få. „Vi måste ha mat, annars äta vi upp dig!,, sade jag vildt, ty vi voro genomfrusna och ursinniga af hunger. Men jag hade likaväl kunnat försöka att få lif i den Mediceiska Venus. Ändtligen fingo vi li tet kall metvurst, en eld och två madrasser, på hvilka vi lade oss oafklädda och sofvo. Jag hade knappt slu tit till ögonen, som det tycktes mig, förrän flickan, som skulle väcka oss klockan half sex, kom in i rum met. „Är hon nu half sex?„ frågade jag. „Ack ja,„ svarade hon kallblodigt, „hon är myc ket mer.,, Vi måste nu genast bege oss på väg, för att icke nödgas betala ansenliga väntpenningar. Vid soluppgången foro vi genom Hudiksvall, en täck stad innerst vid en djup bugt, i hvilken flere skepp lågo infrusna för vintern. I grannskapet funno vi nå gra täcka landthus, i temligen smakfull byggnadsstil samt åtskilliga äpple- och körsbärsträdgårdar. Qvick- silfret stod ännu alltid på noll; men vi ledo mindre af kölden än dagen förut och vi började trifvas med vårt sätt att resa. Ilästarne voro vid vår ankomst i ord ning på alla stationer, och vi blefvo ej uppehållna vid skjutsombytena. Snö föll i massa och vägarne voro präktiga, landet var vågformigt med sköna, djupa da lar, som voro kransade med höga skogbevuxna berg och lyfte sig till djerfva bergsåsar i det inre. Husen voro större och bättre än vi ännu hade sett dem på landsbygden. Likaså var det med menniskorna, och allt vittnade om framsteg och välbefinnande. Land och folk sägo bättre ut, ju längre vi kommo åt norr. Då aftonen inbröt, blef det ganska mörkt och kallt, och hotade med snö. Vi hade en bångstyrig häst, som stegrade sig, sprang som en yster kalf och jagade ut för bergen som en lavin och förde oss raskt framåt. Vi invecklade oss i höet, höllo oss varma och anför trodde vår säkerhet åt Försynen, ty det var omöjligt
