sen utanför köpmannens bus låg en hop druckna lap par, som vid en privilegierad krog i närheten hade blif— vit förplägade med så mycket brännvin som de ville hafva. De ryska matroserna begagnade samma lofliga sed och vi börde dem ofta sjunga och träta ombord på deras Hvita-hafs-båtar. De voro ytterst märkvärdiga i sitt sätt att vara, isynnerhet sedan deras dagsarbete var öfver, då de vanligen sysselsatte sig dermed att jaga i de stora skogarne af sina skägg och der utöf- vade vedergällningsrätten mot allt vildt som de kunde komma öfver. En lång sträcka af hus med torftak, om hvilkas invånare man kunde säga att de kommit under torfvan redan innan de aflidit, ledde vid vikens strand till en rad af ställningar som doftade af torkad stockfisk. Der- bortom klättrar man öfver klippor och flata stenar till en låg med gräs betäckt landtudde, hvarpå en pelare står, som betecknar mätningen af en meridianlinie på 25° 20', från Donau ända till Polarhafvet, och hvilken af österrikiska, ryska och svenska regeringarne föran staltades mellan åren 1816 och 1852. Pelaren beteck nar liniens norra gräns och står under 70° 14", 11, 3" nordlig bredd. Det är en enkel påle af polerad granit, som står på en grundval af grå granit, hvarpå öfverst står en kula af bronz, på hvilken en karta öfver jorden i råa konturer är tecknad. TJUGOÅTTONDE KAPITLET. Återvändande till mörkret. — Norsk karakter. Min afsigt är icke att steg för steg beskrifva vår återresa längs norska kusten. Den herrliga väderlek, som var rådande under vår resa uppåt landet, satte oss i stånd att se alla de intressanta punkterna och endast förbigå de punkter som vi försummade under de få tim mar som egnades åt sömnen, på det att något nytt
