larne eller fastmera block af grå gneiss, hvilkas mas sor voro betäckta med gul mossa, samt här och der tallskogar. På vägen mötte vi blott få landtliga åk don , ingen syntes till omkring husen och landet tyck tes sofva eller vara öfvergifvet. Till och med vid mid dagstiden, då solen präktigt framträdde, stod hon lågt vid horizonten och gaf ett halfskumt ljus som var min dre glädjande än fullkomligt mörker. Inemot kl. 3 gick solen ned. Men vi hade en lång präktig skymning, en blandning af orange, rosenfärg och ambragrönt, som skulle hafva varit värdigt en adriatisk himmel. Två timmar derefter fingo vi syn på ljusen ifrån Upsala, och vi foro förbi det gamla imponerande slottet genom de renliga gatorna öfver Upsala-ån och höllo slutligen vid porten af en gård. Här emottogos vi genast af nå gra unga män, som frågade oss, om vi ej behöfde rum. Stället tycktes ej vara nagot värdshus, men då den tyste gamle herrn steg ur och gick in, så ansåg jag för bäst att följa hans exempel och diligencen for bort med var packning. Vi hade nu hamnat pa rätta stäl let, en rödblommig, artig och godmodig värdinna kom ut och lofvade oss sörja för nattläger och aftonvard, hon skulle också väcka oss i tid och innan afresan gifva oss kaffe. Den gamle herrn kastade vänligt sin kappa om kring sig och följde oss till en boklåda vid torget, der jag fann Akrells karta öfver Norra Sverige, och på detta sätt till en del ersatte var förlust. Ilan satte sig en stund i vårt rum och försökte tala vid oss, men jag lyckades föga att uttrycka mig. Dä han fick veta att vi skulle till Torneå, frågade han: skall ni köpa ved? „Nej„, svarade jag, „vi vilja blott bese landet.„ Han skrattade länge och hjertligt at en så narraktig idé, reste sig hastigt upp och gick till sängs, utan att mera yttra ett ord. Vi fingo vår aftonvard med åt skillig slags sofvel, rågbröd och en mugg mjölk, samt derefter ypperliga nattläger, som man säkert finner öf- verallt i Sverige. Omkring kl. half 7 på morgonen foro vi åter af, vid månsken och en temperatur under nollgrad. Två
