134 bättre kosten skulle under vägen gifva oss kraft att fortsätta striden. FEMTONDE KAPITLET. . Tilldragelser på återresan. Vi lemnade Haparanda den 30 Januari. Efter sex dagars verkligen arktisk väderlek, som var strängare än den de Havens erfor under en vinterexpedition i polarisen, steg temperaturen plötsligt till 20° under noll. Vi voro lyckliga och glada, att ändtligen vara på bästa väg till Stockholm och hafva sådant mildt resväder. Åtskillnaden i våra känslor var märkvärdig. Vi kunde djerft blotta våra ansigten och se oss om; våra fotter blefvo varma; vi kände icke mer de före gående dagarnes farliga köld och förstelning. På an dra stationen korsade vintervägen en arm af Bottniska Hafsviken. Vägen var betecknad med tallar, en vac ker allé af nära en mils längd, som sträckte sig öfver den stora hvita slätten. På vägen sågo vi ett isbrott, som af den inneslutna luften med största häftighet blif- vit drifvet uppåt. Massor af 3 fots tjocklek och nä stan som granit hade blifvit sprängda i sär och ho pade öfver hvarandra. Vi reste denna dag för hastigt, för att på vägen kunna behörigt njuta af det underbara landskapet. Jag trodde att min beundran för dessa vintriga skogar skulle nu vara uttömd, men nej, undren upphörde aldrig. Så dana springbrunnar, kandelabrar, göthiska tinnar, fjä derbuskar, kolossala korallgrenar och’ förkroppsliganden af köldens ormbunklika måleri på fönsterrutorna, som voro arbetade i krystall och silfver, låta icke beskrifva sig af pennan eller penseln. Det var en vildmark af skönhet; vi visste icke hvar vi skulle skåda in eller hvilka former vi skulle välja åt oss i den bländande förvirringen. Stilla och fullt orörliga stodo de skarpa
