1 ■ ■ e i 9 c * '■ kommande ämnen vid förfta pafcende, eller har* han vifta eiedel hvarigenom han lårer kanna dem. Han kan urlkilja de fkadelige från de nyttige, och genom förfiktigt anftålte förfök ut röna hvad han icke redan vet. Han känner naturens hushållning, och vet hvad konften til dels förvärrande eller förbättrande kan bidraga. Han vet hvaråft hvart ock et bor fokas, defs< egenfkaper, fkötfel, nytta och fkada. Blotta ntieendet af ct aldeles främmande ting, ger ho- noni ofta anledning til ofvikeliga flutfatfer. Han allena kan befvara, den, merendels med for* akt, framfatte frägan Hvartil duger det V Nog härom. Jag tror mig någorlunda efter’ tid och tilfålle vifat nödvändigheten af Natural* Hiftorien. Wi få nu lehvarföre den hälft i yn gre åren bör läras. En ung vidja böjes lätt huru man behagar, och om icke den böjande handen år för vald- fam, afbiytes den icke; , en åldié gren ftår me ra mot, och år i fara at brifta; en gammal ftam låter icke böja fig, utan behåller den ftåll- ning han fådt. Så är det åfven med månnifkan i defs åldrar. En yngling har man lättare at öfvertyga om fina fkyldighcrer åp tn ■äldre,' hos hvilken vana och fördomar fådt rotu fig, och en yngling fom blifvit fullkomligen öfver- vunnen om nyttan och ändamålet, arbetar med få mycket ftörre frihet fom inga bekymmer om titkonift och fortkomft förftöra defs planer. Wighet at föka Näturalier har han och känner innom fig när han funnit något nytt, en glådie A 5 fora I
