form, och löja ingen bladighet, utan öfvergå i brottet från det jemna till det grofkorniga. Bla- digheten hos de kristallinska specimina visar flere genomgångar, hvaribland man temligen tydligt upptäcker en, som är parallel med den sneda pris mans basis, och en annan som är parallel med en linea, dragen emellan rhombens begge trub biga vinklar. Färgen askgrå med en liten drag ning ål brunt, hvilken öfvergår till en smutsig kyllerfärg på ytan som varit i dagen. Ger rent hvitt pulver, åt hvilket glödgning gifver en knappt märkbar skiftning åt rödt. Repar glas, repas af stål. Glansen obetydlig, skimrande emellan perlemor och vax. Knappt genomskinlig. Egentlig vigt 2,808. Biåsrörs - förhållande: Profvet, utsatt för lågan, blir vid dess första åverkan rent hvitt, smälter derefter i kanten, der blå färg uppkom mer med kobolt. Uppliettadt på kol., så väl ensamt som med flusser, bildar det omkring sig på underlaget en svag men tydlig ring af zink rök. I kolf mörknar och ger vatten. För att kunna pröfva detta, glödgades en större q vantitet (af de icke kristalliserade körtlar- ne) i en till lin spets utdragen kolf, hvarutur den uppdrifna vätskan upphämtades. De första dropparne reagerade surt, svagt, men synbart, på lakmuspapper, utan att förändra färgen på fernbockspapper; de följande, upptagne på rod- nadt lakmuspapper, gåfvo der blå fläckar, hvil- ka efter torkning försvunno och således an- gåfvo ammoniak. I Borax löses profvet trögt till färglöst glas. I Phosphorsalt: likaså, med lemning af litet kiselsyra. Med Socla på kol ger oklart slagg, som slutligen går ihop till kula. K. V. A. Hanil. 1817. St. I. 6