Jag gladde mig då jag fann att vår kapten icke ämnade försumma vinden, utan att lian inom en eller två timmar åter skulle lägga ut. Vi hade en lugnare natt än vi hade kunnat vänta, och en herrlig morgon följde derpå. Vi hade färdats så raskt, att fyrbåken på Landsorts klippa blef synlig i soluppgången, och de utskurna massorna i denna arkipelag af strödda öar, som sträcker sig hela vägen ända till Torneå, började att betäcka hafvet. Sjön blef jemnare, da vi inlupo i sundet mellan Landsort och de yttre öarne. En lång rad af dystra svarta snöbetäckta klippor lag nu fram för oss. Utom fyrbåken befunno sig vid dess yttersta södra spets två röda hus af bjelkverk och en telegraf station. En båt, som var bemannad med åtta kraftiga matroser, ankom nu med en lots och underrättade oss att Stockholm var inneslutet af is och att de andra ångfartygen hade mast stadna i den lilla hamnen Da- larö, 30 mil derifrån. Vi styrde nu mot Dalarö, ge nom kanalerna af strödda öar, som efterhand blefvo allt högre och mera pittoreska, och hvilkas snötäckta sluttningar kröntes af dunkla furugrupper. Middags solen stod djupt på horizonten och kastade ett blek- gult sken öfver det vilda nordiska landskapet, men det var lif i den kalla luften, och jag saknade icke som maren. Vi foro förbi Dalaröns öfvergifna fästning, en fyr kantig stenbyggnad på höjden af en klippa i sundet, hvilken redan längesedan har öfverlefvat sin bestäm melse. Derbakom öppnade sig en lugn vik, som om fattar en utskjutande spets af fastlandet, vid hvars yt tersta ända vår hamn visade sig, en by af omkring 50 hus, som äro spridda längs den branta stranden. De mörkröda byggnaderna aftecknade sig tydligt mot den hvita bakgrunden. Två ångskepp och ett halft dussin segelfartyg lågo redan der för ankar. Lika mån ga menniskor gingo der lugnt omkring, och att dömma af det lif och den rörelse, som vi kunde se, hade vi lika gerna kunnat vara i Kamtschatka. Då vår färd här slutades, var det vår första om sorg att finna medel att till lands kunna komma till
